Jag är psyko

Usch va besviken jag blir efter en förlust. Jag försöker intala mig innan (eller under) matchen att vi kommer förlora så jag inte blir så besviken ifall vi gör det och istället överaskat glad ifall vi mot förmodan skulle vinna. Men det går väldigt sällan. Jag blir lik förbannat så otroligt besviken.

Fast det går bättre och bättre att hantera det där. Förr kunde jag vara så sur att jag sabbade stämningen för allt och alla runt mig. Men det har som sagt blivit bättre nu. Jag är bara lite putt ett tag istället som förr - tvärförbannad tills dagen efter.

Idag borde jag inte blivit så besviken som jag blev. För jag trodde verkligen inte att ÖSK skulle vinna borta mot AIK med tre av de viktigaste spelarna borta. Det skulle ju inte gå. Men när ÖSK tog ledningen så började ju jag tro att det här kanske kunde gå vägen. Jag satt t.o.m. och tänkte på den där möjliga femteplatsen. Men jag blev helt övertygad över att ÖSK skulle förlora direkt efter att vi missade trippelchansen i slutet av första halvleken. För det är ju fotbollens oskrivna lag att missar man en sådan OOOTROLIG chans så förlorar man. Det är liksom som om Den Stora Fotbollsguden straffar laget för sin inkompetens framför mål. "Klarar ni inte av att göra mål där så förtjänar ni inte att vinna."

Men jag förmodar att det här är en del av det jag älskar med fotboll. Man måste få vara lite ledsen ibland för att man ska kunna bli riktigt glad.